Det finns stunder när jag känner mig som en riktig New Yorkbo/Brooklynbo och stunder då jag känner mig som en riktigt Pitebo. Idag listade jag stunderna då jag känner mig som en New Yorkbo. 

 

När någon frågar om vägen och jag med lätthet förklarar hur man tar sig till det stället på bästa sätt. 

 

När jag går på onsdagsmarknaden och köper färsk frukt och grönsaker. 

 

När jag laddade ner tunnelbanekartan i telefonen istället för att gå runt med den utvikbara. 

 

Varje gång jag har på mig mina Williamsburg solglasögon. 

 

När folk kan förklara för mig var en affär eller ställe är genom att endast säga adressen/ eller med meningar som "du vet var den affären är? Ja, då går du bara en gata ner och så har du det på höger sida"  istället för att förklara hela vägen dit.

 

När jag går ut med mina vänner och vi besöker flera ställen på en kväll. 

 

När jag vinkar in en taxi på Manhattan utan att se ovan ut. 

 

Dagarna då jag känner att min klädstil inte skiljer sig allt för mycket från de andra Brooklynborna. 

 

När jag sätter mig på en trängre plats på tåget hellre än att stå.

 

När jag tycker att jag var i god tid då jag är 5 minuter tidig, istället för 30. 

 

När jag vet vilken uppgång på tunnelbanestationen som är närmast till var jag ska och jag av den anledningen ibland förbereder mig genom att ställa mig på den plats på perrongen som innebär minst promenerande när jag senare ska kliva av tåget. 

 

När jag går på konsert i parken. 

 

När jag väljer att klä upp mig för att gå utanför huset, eller ta på mig finare träningskläder. 

 

När jag väljer att fara på en affär längre bort, även om jag hade kunnat hitta prylen på ett närmare ställe, eftersom jag tycker om affären bättre. 

 

När jag förberett mig inför min 30 minuter tågresa med att ta med en bok. 

 

Ja, det är några av de situationer då jag känner mig hemma här. Sen finns det dem gångerna då jag känner absolut tvärtom också, men det får bli ett annat blogginlägg.