Idag gjorde jag något jag inte trodde om mig själv. Vi hade en engelska debatt-redovisning i stadshuset, där man skulle sitta längst fram och prata inför alla i en mick. Kändes väldigt läskigt om jag tänker tillbaka på den tid då jag oftast dött bara av att stå framför klassen och prata. Jag vet inte vad som hänt, men jag dog inte. Inga tårar, inte en enda! Men jag vågar inte bli för exalterad, för möjligen var det här bara ett annorkunda undantag. Men man kan ju alltid hoppas!

Känns skönt att göra bort det trots allt, har även gjort bort Kuhi-provet idag. Imorgon väntar det eländiga Gemu-provet. Kommer kännas galet häligt när man får kryssa det från att göra listan. Sen väntar sommarlovet!